betraktade under denna synpunkt och såsom lemningar från den höga ålderdomen, äga de oförnekligen ett sådant. En mera ofelbar grund för våra omdömen derom gifves, som man redan anmärkt, i folkets sinnesart, seder och lefnadssätt, med hvilka dess språk och litteratur, i synnerhet under rå åldrar, nödvändigt stå i motsvarigt förhållande. Menniskorna likna hvarann aldrig så nära, som i råhetens tillstånd. Forntaflan af Rom framvisar samma grofhet i folklynnet, som i dess Fescenninska och Saliariska qväden. Forntaflan af Sverige framställer ett folk, som, under en oblid himmel, bortgömdt bland vatten, skogar och berg, behöfde tänka ut fiskbragder och plogar förr än odödliga poemer, för öfrigt enfaldigt och ohyfsadt, kallt, styfsint och flegmatiskt, men kraftfullt och okonstladt. Ett sådant folk kunde ej uttrycka sig annorledes, än det verkade. Dess språk kunde ej vara annat än fattigt, inbillningen inskränkt inom de vanligaste föremål, känselgåfvan senväckt, begreppen få, och uttryckets prydnader af ett slags ursprunglig enfald, nära intill låghet.[1]
- ↑ Den slagne Hjalmars Svanesång, vanligen anförd som ett mästerstycke, innehåller den helsning till hans älskade Ingeborg, att han snart skulle blifva till stek åt den stora örnen, som skulle suga hans röda blod. Ragnar Lodbroks Bjarkamal är ej mindre berömdt. Hans förväntade hämd af sina söner emot Engelska Konungens våldsamhet, uttryckes emedlertid sålunda: Grisarne skulle grymta om de kände galtens tillstånd
