förtjenster, är det nu dem man verkligt upptäcker under våra äldre Författares urmodiga costum? Denna i våra ögon mindre förmånliga drägt må ej böra hindra vårt bifall. Deras poesi må förlåtligen sakna språkets och konstens högre fullkomligheter; men bevisar den, åtminstone genom tankans rikedom och känslans väckelser hos en eller flere af dem, geniets kallelse, värdigt åtlydd och med någon tydlighet skiljaktig från denna blotta kärlek till rimljudet, som icke måste förblandas dermed, ehuru vanlig denna förblandelse fortfarit att vara? Och talekonsten hos dem, om änskönt ej långt hunnen, röjer den likväl någon enda sådan syftning till sina rätta ändamål, att den kan anses såsom på dessa tider åtminstone begynnande? Deras förnämsta Skribenter må sjelfve, så långt rummet tillåter, framställa sig att besvara dessa frågor.
Efter Stjernhjelm fortsättes vanligen den poetiska namnlängden med Sam. Columbus. Man har kallat honom Sveriges Flaccus, förmodligen derföre, att han sjelf kallat för Oder några af sina rim. Hans lyriska styrka inhämtas af Psalmerna 369 och 370 i vår Psalmbok; och hans Oder stiga i flygt föga högre än de. Utom dessa Oder, eller rättare Sångstycken, (ty de finnas satte på musik af Kapellmästaren Düben), utgöras Columbi få arbeten af hans så kallade Bibliska Verld, några Verldsbetraktelser och Epigrammer. Hans Verldsbetraktelser, som synas äga största värdet af hans skrifter, börjas sålunda:
