och ej gjort illa deri. Som företalet visar, har detta poem till dess yttre form af rader och rim alla Sonnettens egenskaper efter Petrarchas och Ronsards mönster, och skall visa Svenskans skicklighet för detta slag af Poesi. Det beskrifver olyckan af Författarns kärlek, i anseende till Venerids oöfvervinneliga hjerta. Härtill har ännu öfverkommit honom en ny olycka genom de fyra gånger återkommande lika rimslut i hvar strof, som sonnettens löjliga versart fordrar. Man kan anföra den följande, som ett exempel i sammandrag af detta Poetens dubbla plågotillstånd.
Förr än jag skulle dig, min käresta, förgätha,
Förr blefve himmel jord och jorden himmel ny
Förr flöge vattnet kring och summe måln och sky,
Förr vändes alla berg i jämna falor räta,
Och all slätt mark i steen, all krokot trä i räta
Och alla gräs i trä, alt guld thet vorde bly
Allt silfver till hvit kalk, hårt järn till blöta dy
Förr än jag Venerid skull utur minnet läta,
Förr fölle upåth tungt och nederåth alt lätt,
Förr blefve elden kall och isen bränd af heta
Om sommarn låge han på, om vintern smältes slätt.
Och brukades för vedh, man skulle stycken leta
Uhr sjön att göra eld dermedh enär man fröse,
Och sackades ihoop der som de fluto löse.
Ehuru detta rimtvång icke kunnat
uppfyllas utan på bekostnad af tanken och uttrycket,
har man likväl mindre skäl att förundra sig
