vissa Söndags Evangelier. Det är här, som ämnets helgd och högtidlighet lättast öfverskyler Poetens möjliga svagheter. Också synes hans Andeliga Dudaim ur detta skäl äga ett slags företräde framför det öfriga, ehuru Läsaren, äfven i detta arbete, visserligen ej underlåter att röja antingen brist på anda hos Autorn, eller på konst, eller på granskning. Hans sång öfver det snblima Evangelium om Yttersta Domen har denna något ovårdade och nedstämda början:
Domklockan går; nu snart vill Jesus komma
I himlens sky med alla änglar fromma;
Hans ankomst, som var förr gemen och slätt,
Blir nu i obeskrifligt Majestät,
Hans säte blir den makalösa stolen,
Hvars höga glans skall platt fördunkla solen,
För sig skall Han då hafva fram allt folk
Och med dem alla tała utan tolk.
Dock, som Han oss förut har sagt sin vilja,
Så skall Han först them från hvarandra skilja,
Liksom en herde skilja väl förstår
The villa getter från the spaka får.
Tå fåren till then högra sidan sällas
Och gettren till then venstra skola ställas;
Therpå afsäijas dommar, två på rad,
Mot hvilka aldrig gifves något vad etc.
— — — — — — — —
Man finner visserligen af dessa exempel, att Runius nödgades vidkännas vissa hinder, i anseende till Språkets ringa odling på hans tid,
