en viss glans, kanhända derföre, att den har natten omkring sig — Erik Lindeman, sedermera Kongl. Rådet Gr. Lindschöld, Petter Lagerlöf, Trievald, och framför dem alla tvenne Grefvar Gyllenborg synas hvar för sig, ehuru med olika förtjenster, göra undantag från det allmänna omdömet öfver vår fordna Verskonst. — Äldst bland dem var Gr. Lindschöld, hvars spridda skrifter bestå i Divertissementer vid Hoffester; några smärre lätta stycken, en och annan Grafskrift, men vid större tillfällen, och några Psalmer dels egna, dels öfversatta. Ett granskande öga skall lätt finna inga mindre fel i planerna af Lindschölds små Teatraliska försök, än i den samtidiga Stjernhjelms, och skall för öfrigt ej dröja länge vid hans öfriga skrifter, som ha ett gammalmodigt utseende; men närmare kände och betraktade, torde de röja en författare af liflighet och af så mycken böjlighet i uttrycket, som på hans tid kunde ges deråt. Hur nära Lindschöld mäktat stämma sin ton efter Stjernhjelms, bevisa bland annat de kända Verserne:
Ömklige mesar i fält, i gästboden ifrige hjeltar,
Tappra, när inte behöfs m. m.
som förekomma i ett divertissement på Konung Carl XI:s Födelsedag 1669, kalladt den store Genius. Men deremot stämde Lindschöld den i rimmade Verser understundom lyckligare, än sjelfva Stjernhjelm. Icke felfria, kanske icke
