Räcka dem som Skommarn plär,
När en lapp för stackig är;
Pina dem som Turken slafvar,
När han dem tverrt, bakfram stafvar
Och att mening ur dem få
Tvinga dem som kräftor gå.
En tror hafva råkat bätter,
I det han bokstäfver sätter,
De som jättar bland de små
Som förlorad Skildtvakt stå.
Till hvad ända månd’han fjäsa!
Jo att årtal derur läsa —
Må ej det rätt kalladt bli
Svårt och tröttsamt tokeri?
Så angriper han äfven på ett annat ställe, lika rättvist som oblidkeligt, de mångfaldiga misslyckade lofsångerne öfver den segerrika Konungen:
Men allt mitt tålamod jag nästan måste glömma,
När med oskuren fjä’r en sådan vill berömma
Vår store Carols namn och hvad hans arm har gjort;
Då drifver harmen sjelf min tröga penna fort.
En Alexanders bild bör en Apelles måla,
Augusti lof kan ej en bönhas-penna tåla;
Man till en hjeltes pris så snart ej verser gör,
Som han ur mark och fält sin starka fiend’ kör.
— — — — — — — —
Men hvem kan räkna opp den stora Narre-skara,
Som för de rimma ord sig mena Skalder vara?
De uti detta fall mer Verser ha förgjort,
Än, Carol! för din arm man Saxar falla sport.
