historiska tecknaren, men hvaraf både vidden och enformigheten skulle göra en utförlig behandling antingen omöjlig eller tröttande. Det är, så långt författaren hunnit inse, icke heller frågan, att skrifva sjelfva Litteraturens egentliga Krönika, utan att i sanna och lämpeligt valda drag framställa deraf en sammanfattad målning, mera till åskådning för begreppet, än till minnets uppfyllande. Detta är ock, hvad han, i anseende till Svenska Språkets prosaiska odling, slutligen skall försöka, mindre såsom ett fullständigt motstycke till det förutgående, än såsom en kort tilläggning dertill.
Hvad således först angår den fordna Svenska Kyrkans talekonst, så lär man ej ens vänta, att finna den i sin äldsta, eller blott äldre, beskaffenhet, mycket tillfredsställande. Onyttiga delningar och underdelningar af ämnet, Bibelspråket ofta brukadt utan rätthet och sammanhang, ofta blandadt med det slätaste hvardagliga; något om Gud och Himmel, men oändligt mera om djefvul och helfvete; skrocksagor, historiska anekdoter, Latinska sentenser, och för öfrigt en nästan beständig frånvarelse af Moraliska bevekelse-grunder: sådan finner man hos oss, som hos andra, begynnelsen af detta heliga yrke, man må söka den antingen längst bort i Petri Nigri Sermoner, eller ännu senare i Sylv. Phrygii Orationer, Johannis Matthiæ Kyrkie och Huus-Book, eller i hvilka andra, man först finner under handen att rådföra.
