autenticité, som man måste gifva åt hans afskedstal till Ständerna[1], så skulle han föga öfverträffas i någon af de egenskaper, som utmärka en vältalare; och säkert har aldrig talekonsten kraftigare skakat en åhörande allmänhet, än i den gråhåriga Monarkens sista välsignelser till sitt räddade folk.
Det har sin besynnerliga märkvärdighet, att mot den allvarsamma och majestätiska värdighet som råder i detta rörande Tal, jemföra det mycket olika slag af snille och skrifart, som röjes i Konungens förklaringsskrift till Allmogen under det Småländska upproret. Man finner den i
- ↑ Biskop Niger har i sin förenämde Predikan anfört stycken ur detta Konungens tal, hvartill Niger kunde vara åhöra vittne. I alla fall synes Biskop Niger hafva varit den, som bäst och närmast känt allt hvad Konungen angick och hvilket han ådagalagt så väl i sin Liksermon, som i sin rimmade historia öfver Konungen.
stadga sitt omdöme deröfver. Emedlertid, om redan längesedan vår Prediko-konst börjat göra framsteg till förädling; om tablaturens tanke trassel redan, i allmänhet att räkna, börjat lemna rum åt ljus och smak, som ej längre synas studsa tillbaka overksamma från den Andeliga Tribunen, och om man i synnerhet, i närvarande dagar, kunde hos oss uppvisa efterdömen af andelig talekonst, långt öfver hvad man verkligen ännu haft rätt att vänta, hvilket tröstande hopp bör man då ej under sådana villkor göra sig för framtiden, att Salighetens Ord hos oss skall fortfara, att förkunnas värdigt dess Upphof och värdigt det Stånd, hvars kall blef att det frambära.
