Men du! till mödors tröst och ädla dygders lön
Oss följeslagande, tillbedda, ljufva Kön!
O du, som ren är mor, och du, som mor skall blifva!
Du först! tag skaldens sång, och skaldens anda lifva!
Försvunnen är den tid, då makten våldets var,
Och qvinnan slafvande, och mannen en barbar:
Försvinne ock den tid, då listen, i förening
Med slöjad sinnlighet, ger rökverk utan mening,
Och, lik en mirthöljd orm, förförarn, lömsk och kall,
Tillber Gudinnans nåd — och ler åt qvinnans fall!
Din rätt, ditt värde känn! var, som naturen lärde,
Var stolt! det är din rätt — Var ljuf! det är ditt värde,
Och stifta, blyg och trygg, för våra seder lag,
Med tjusande befäl och herrskande behag! —
Jag söker qvinnan ej bland bistra Amazoner,
Inkräktande ett namn af undrande nationer:
Mer vördnadsvärd än stor, mer kär än minnesvärd,
Hon segrar skönare med tårar än med svärd.
Jag söker henne ej bland tänkares problemer,
I forskningarnas djup, omtöcknad af systemer:
Behaget, enfalden, blef hennes sälla lott,
Och, leende och ljuf, dess vishet hjertats blott.
Men också ej ibland den yra flock, som hvimlar,
En stunds gudomlighet, i yppighetens himlar,
Af modet skapt och närd, och lik det meteor,
Som fladdrar upp, och flyr, och lemnar intet spår.
Jag fann dig någon gång; jag skall dig ännu finna,
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/60
Den här sidan har korrekturlästs
— 56 —
