Och kyssa dina fjät, tillbedjansvärda qvinna!
Jag fann dig obemärkt i huslighetens krets,
Omhvärfd af dina barn, och med din lott tillfreds,
Af vettets odling prydd, men skild från flärdens yra,
I anspråksfria värf din lilla verld bestyra.
I själens oskuld vis, och kännande och öm
I redbar verksamhet, ej i romantisk dröm,
Med hiertats tjusningskraft och dygdernas exempel
Du gjorde af ditt hus Lycksalighetens tempel —
Du var Prestinnan der. Förtrolighet och frid
Och ordning och behag gick, i förderfvets tid,
Att der en fristad få, att värma der och gläda. —
De sälla i ditt hägn, de arma, och de späda
Som lekte vid din fot, som logo vid ditt bröst:
Allt vårdade din blick, allt lifvade din röst.
En make medlertid ser dagens mödor flydda,
Och vänder tröttad hem till lugnet af sin hydda,
Förtjust i hoppet ren att helsas vid dess dörr
Af samma englablick och kända röst som förr...
Och nu, och nu sin arm om tjuserskan han lindar —
Farväl! du toma ståt, som hopens syn förblindar!
Och sorg och guld, farväl!... hvad är ett fräjdstort namn,
Hvad är ett hopadt guld, emot en makas famn?
En huld och odelt famn i glädje och i smärta,
Ett hjerta klappande emot ett tacksamt hjerta,
En vän, som känner blott och andas för en vän,
Den han får göra säll — och hon gör säll igen!...
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/61
Den här sidan har korrekturlästs
— 57 —
