Gud! om en ynglings suck igenom molnen hinner,
Om ej förutan hopp dess korta vår försvinner,
Och ej förutan glans dess sommarsol går ner;
Mitt hjerta höjer sig, och lugnar sig, och ber:
Gif mig en sådan vän! gif mig en sådan maka!
Så vill jag lyckans brant och ärans höjd försaka,
Och undrarenas sorl, och täflarenas strid —
Och, lycklig med min lott, min gömda hyddas frid,
Mitt rena sinnes frid, min maka, och min lyra,
Försmå de storas gunst, förakta hopens yra!
Så, Qvinnor! glädjens ros, ömt hägnad af er hand,
Gror upp för er och oss, på dödlighetens strand.
Men, sälla Skaperskor af sällheten på jorden!
Åt er en högre lott är ännu tillredd vorden.
Af dina många barn hvi gläds du, Svea bygd! —
Och Du, O Sveas Far! hvad båtar, i ditt skygd
Att skalden harpan rör och filosofen tänker,
Och bildningen sin kraft åt sanningarna skänker,
Att lyfta åter opp en domnande nation
I dygder och i glans, vid din och ljusets thron?
Ack! döende och matt skall ljudet af det sanna
Blott inom murarna af visas skolor stanna,
Och Sången, vishetens och dygdernas organ,
Bli flärdens tidsfördrif och smickrarens pean:
Om ej de unga bröst, der frukter skola röjas,
Med öm och tidig vård i pligtens daning böjas;
Om hjertat icke känt, hvad tanken vet en dag,
Behagens sedlighet och dygdernas behag —
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/62
Den här sidan har korrekturlästs
— 58 —
