Se åkern! ingen hand i tid dess flöden ledde,
Bröt lindan, och dess vall till äringen beredde;
Och såningstiden kom, och solens milda kraft,
Och regnets vexel-skur till lif och näringssaft....
Men — våren var förbi, all plöjarns flit förgäfves:
Hans sena korn ej gror, hans brodd af tistlar qväfves.
Dig är det, ömma Mor! natur och himmel böd,
Åt menskans första fjät att ge det första stöd.
Du, sjelf i i känsla len, och stolt i dygdens höjning,
Skall ge en nytänd själ dess första ädla böjning,
Och trycka, formande och lekande och mild,
I späda hjertats vax ditt eget hjertas bild.
Som, på sin födslodag, af en gudomlig moder,
Achill, att härdad bli, sänks ner i Stygens floder —
Pelei son Achill, stor af tyranners tvång,
Och stor af Ilions fall, men störst af Skaldens sång:
Så — om din ättling skall till nya åldrar bära
Ett namn af dygder kärt, och stort i verklig ära —
Med tåligt varsam hand från lifvets första stund
Lägg, hulda Moder! lägg till detta storverk grund!
Väck känslans sedekraft från lifvets första ljusning!
Hon är den Amulet, hvars dröjande förtjusning
Skall hägna oskulden, bepröfvas, och stå fast,
Med karakterens höjd, mot alla ödens kast,
Och främja likars väl och fosterlandets heder —
Och kalla öfver dig välsignelserna neder!
Hör mig... nej, glöm min sång, och hör naturens röst!
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/63
Den här sidan har korrekturlästs
— 59 —