Min enda vettenskap är flit och redlighet,
Och att en vördad Mor jag evigt älska vet.
Men goda! följ mig Du! — Med lugn i alla skiften
Jag räcker dig min arm... den domnar först i griften.
Ännu i tanklös ro en lidande natur,
På gränsen vacklande af menniska och djur,
Den späda varelsen begär blott dessa båda:
Utvecklas utan tvång, och härdas utan våda.
Så, nyss i dvalan störd, ej än i redig sans,
Halföppnar slumraren sin blick mot dagens glans,
Och sluter den, och säll bland drömmar åter famlar.
Snart lidande och tvång sig till en känsla samlar;
Ur tanklöshetens natt, som småningom förflyr,
Ett anande förnuft i dunkel dagning gryr,
Och bildar till en verld, likt första morgonstrålen,
Med färglös grundning blott de närmsta föremålen.
Ej ännu kedjande begreppens sammanhang,
Men viljande, och röjd, och öfver djurets rang,
Den späda själens kraft i bojorna arbetar
Och mellan godt och ondt med vaknad oro letar;
Upptäcker likheter och skapar deras namn,
Och njuter icke blott: men fägnar ock den famn,
Som ger ett älskadt hägn — och icke endast qvider:
Men tecknar ock sitt qval, då hennes känsla lider.
Nu, Mödrar! af er hand, ej klemmig och ej hård,
Machinens lägre lif ej äskar blott sin vård:
Det blir ert ömma kall att leda känslans irring,
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/66
Den här sidan har korrekturlästs
— 62 —
