Gick, morgonrodnande och leende och blid,
För en arcadisk dal och, helsad af dess sånger,
Såg mödor utan qval, och glädje utan ånger.
Du Barndom! än en tår jag åt ditt minne ger,
Och hjertat suckar tyst: du kommer icke mer!
Du kommer icke mer, med blommorna i håren,
Och löjet på din läpp, och lekarna i spåren...
Men, skall du äfven fly en djupt förkastad bygd,
Du oskuldssälla frid! och du, de spädas dygd,
Du helga menlöshet i känslan och begären!
Skall du ock evigt fly från jordens landamären?
Dröj, goda engel! dröj, till mulna åldrars tröst!
Bevaka menskans rätt, beherrska hennes bröst!
Sjung skaldmö! sjung ditt hopp! Till inga dogmer svuren,
Tag läror i ditt bröst, och toner af naturen:
Och dör din stämma bort, en suck i stormars gny,
Så höj en tröstfull blick mot bättre dar, som gry!
Det ges en himmelsk kraft, J jordens millioner![1]*)
Som, genom seklers djup och öfver spridda zoner,
- ↑ Den Episod, som här upptager några sidor, bör,
åtminstone af de flesta läsare, kunna förbigås, utan
skada för Poemets sammanhang: och torde ännu för
mycket sakna bestämdhet i begreppen, för att vinna
philosophens bifall. — Den bör hänföras, mindre till
läran om första uppfostringen, än till de följande
