Föräldrar! Fostrare! Det är för er jag yrkar
De enkla lärors bud mitt eget hjerta dyrkar.
Kanske blir menskan jemt den samma som hon var,
Och hennes åldrar blott en fortsatt barndoms dar:
Men skall, en klarnad stund, det höga vishetsbudet
Bli hördt i alla bröst, och skall det stora ljudet
Af fria pligters lag gå ut i alla land;
Så är det endast då, när, i harmoniskt band
Af sinne och förnuft, hon känner nog sitt svaga,
Att ej med brådspänd flygt till slutna verldar draga,
Och känner nog sin kraft, att, utan straff och lön,
Sitt hjerta dygden ge, för det att den är skön.
— — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — —
J, Hymens salige, som, druckne af er lycka,
En längtad ättling fått i rörda armar trycka!
O! känden J ej rätt er höga, dyra pligt,
O! glömden J en gång föräldranamnets vigt...
Förr väpne döden sig! förr slite han med smärta
Den späda ur er famn, och hälften ur ert hjerta!
Men skall han sträfva fram, bland faror och försåt,
I edra höljda spår, på lifvets tunga stråt;
Skall han, en nödig länk i väsens kedja vorden,
Än brottas, långa år, med sorgerna på jorden,
Förr’n åt hans trötta ben hon låter upp sin famn:
Föräldrar, hören mig! — I fosterlandets namn,
I mensklighetens namn, i Dens, som skall oss alla
För sitt betrodda lån en dag till redo kalla,
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/74
Den här sidan har korrekturlästs
— 70 —