Drif ledsnaden från dina sömnlösa nätter
Med döfvande dansar, med sång och banketter,
Med bloss från prismatiska kronors kristall;
Om sällheten flyr dig, sök henne att härma,
Och ljug under känslornas köld deras värma,
Ljug lugn under hjertats oroliga svall.
Sen stöd, om du kan, eller uppstig på thronen,
Och skåda med högmod den vunna nationen
En dag till din fot utaf häpnaden lagd;
Befall, som despot, och som krigare dundra,
Och tvinga en kommande tid att beundra,
Om ej att välsigna ditt namn och din bragd!
Ditt öde är fyldt; men fördunklad är glansen,
När, hunnen till målet, du mötes af sansen,
Som öppnar för tanken sin rysliga port. —
Der står du den blottade sanningen nära,
Och frågar dig: Jag har gjort allt för min ära;
Men ack, för min sällhet hvad har jag väl gjort?
Då ser du, kanhända, med ånger tillbaka
På dalarnas lugn, der du gick att försaka
För stormiga höjder ditt fäderne-tjäll.
Din bana var slipprig — hvem delade vådan?
Du sökte en famn, och hvem räckte en sådan,
Att stöda ditt hufvud vid lefnadens qväll?
