Hvad gäldar så ofta det vågade steget
Till menniskors bifall? — Förlust af ditt eget.
Se der är ditt villkor, och der är ditt val.
Du klagar: skall sällheten evigt mig gäcka?
Hon skall — tills du drager dig, krypande snäcka,
Tillbaka inom ditt föraktade skal.
Hon fins, och om ryggen åt flärden du vänder,
Så står der framför dig med famnande händer
Den husliga dygden, och säger: «Blif säll!
Än mina behag icke tiden förödde,
Än äger jag qvar af de blommor jag strödde
I forntidens patriarkaliska tjäll.»
Kom följ mig till hyddan, som, skuggad af lindar,
Står helsad af bygdens uppfriskande vindar,
Och speglar sitt tak i den slingrande ån.
Se der huru skild ifrån fåfängans glitter
Och skild från behofvet, i skuggan han sitter —
Naturens och sällhetens förstfödde son. —
Hans steg ej bestrålas af höghetens dager;
Hans tinningar bära ej hjeltarnas lager;
Hans namn gungar icke på tidernas elf;
Hans bragd ej för aflägsna verldar förkunnas;
Blott honom den ringare ära förunnas,
Att lefva förnöjd med sin lott och sig sjelf.
