Förtrycket och listen hans trösklar ej hinna;
Bland tacksamma mödor hans stunder förrinna
Till målet, naturen för menniskan satt.
Han afundas ej dem som flämtande fika
Till molnfulla branter, der stegen dem svika,
Der fallet är djupt till vår slutliga natt.
När blommor af frid och lycksalighet dofta
Så glest och så sällan på höjden, der ofta
De härjas af stormen, som öfver dem far,
Sin nyttiga möda åt dalen han egnar.
Der trifvas de bättre; ty lugnet dem hägnar,
Som lagen hans hydda, och lyckan hans dar.
Der minnes han glad ifrån år som försvunnit
Hvar saknadens tår, som från ögonen runnit,
Hvar seger på tiden och ödet han vann.
Med himlens och samvetets bifall belönad,
Han kring sig ser hela naturen förskönad,
Och ville hvar like, så lycklig som han.
Som bäcken bland rosor, så flyta hans dagar,
Han hör blott på afstånd, hur missnöjet klagar,
På afstånd blott jordens förfärande brott.
Han helsas af glada och fredliga grannar,
Och öfver hans boning välsignelsen stannar,
Ditkallad af bröder dem han har gjort godt.
