Efter läsningen framkallades Författaren, Herr Kullberg, till hvilken Directeuren lemnade belöningen med följande yttrande:
Min Herre!
Ni tillhör redan de Författare, af hvilkas täflan Academien lyckönskar sig, och hvilkas Arbeten hon sig med nöje tillegnar. — Det ädla i edra synpunkter, det värdiga i eder sinneslyftning, det ljufva i eder ton, det träffande i edra bilder, det fullkomnade i eder verskonst, äro egenskaper, som utmärka Dygdernas och Sällhetens Skald. Sådan har Ni länge varit af Allmänheten känd och högaktad, sådan framträder Ni i dag, att å nyo gläda eder samtid och försäkra edert namn. — Academien äger ingen högre belöning, än den Ni fordom eröfrat, och den eder nu upplästa Skrift påkallar med nya rättigheter. — Min Herre! i det lugna behag Ni lofvat åt den vises lyckligare år, i den tröst Ni bjudit åt en värdig ålderdom, måtte Ni hafva tecknat edra egna tillkommande öden, och edra jemnårige lära att förtjena lifvets enda afundsvärda lott! — Det är den enskilta önskan, hvarmed mitt hjerta möter er, under det jag, på Academiens vägnar, öfverlemnar detta bevis af dess aktning.
Herrar Wallin och Kullberg, innehade förut hedersrummet.