Grefve C. H. Anckarsvärds motion om revision af föreningsfördraget emellan Sverge och Norge har väckt en allmän uppmärksamhet. Den har blifvit inom och utom de förenade rikenas representantkamrar olika bedömd, än klandrad och än berömd.
Närmast kunde den liknas vid åskan, hvars knall och blixt någon gång förvånar, alltid rensar luften. Det ena har också motionen gjort; måtte den äfven göra det andra, nemligen skingra de mörknande moln, som uppkommit å den politiska horisonten emellan de förenade brödrafolken! Måtte dessa moln, genom denna mera välmenande än välbetänkta och till sin uppfattning föga syftesenliga motion skingras, och ett redbarare, öppnare, friskare och friare förhållande uppstå emellan dessa folk, som ej böra missförstå hvarandra, ej sträfva ifrån, men till hvarandra!
På en sådan innerligare, oensidigare förening beror begge folkens ömsesidiga, intellektuella och materiella väl, inre sjelfständighet och yttre oberoende såsom statsmakter och konstitutionella samhällen. Allt hvad som afkyler deras varma, vänskapliga och broderliga förhållande till hvarandra, allt hvad som ökar eller underhåller deras ömsesidiga misstro eller missförstånd, allt hvad som kan reta eller förbittra deras sjelfkänsla och sjelfständighetsbegrepp, undergräfver den ömsesidiga belåtenheten, hufvudvilkoret för ett fast förbund dem emellan.
Ytterst maktpåliggande är det således att intet försummas å någondera sidan af allt det, som kan
