tro ej ens någon allvarsam tanke, hos någon tänkande och redbar svensk eller norrman hittills uppstått. Men då motionären yrkat på detta förslag af den gemensamme konungen, med förväntan att det af norrmännen skulle gillas och antagas, var det, lindrigast sagdt, mindre välbetänkt att med mer eller mindre ensidiga och otjenliga, att ej säga orättmätiga uppgifter och anklagelser reta och såra både denne konung, som borde afgifva det välgörande förslaget, och detta brödrafolk, som skulle gilla och antaga detsamma.
I det förra hänseendet förebrår han konungens farfar att, (enligt sid. 5) med »åsidosättande af Sverges urgamla ära och historiska anseende, hafva, med iakttagande af en vidunderlig, allt annat än svensk politik, tillvägabragt föreningen, under gäckade förhoppningar för Sverge, med den, blott alltför skenbara glansen af en dubbel krona och med den nära nog hånande benämningen af en förening med konungariket Norge, till namnet, men i verkligheten ingenting mindre än en sådan.»
I det senare fallet säger han (sid. 7), att »föreningsfördraget har ända ifrån sin början, med mer och mindre afvoghet emot Sverge, af norrmännen ensidigt och uteslutande i syftning af deras fåfänga varit tolkadt.» Tillika förebrår han det norska folket för vresig misstänksamhet (sid. 12), för stegrade anspråk både i afseende på deras flagga och deras unionella jemlika politiska statsrätt, samt deras jämmer (sid. 9) öfver »förnärmande platstilldelning inom unionsvapnet på vårt svenska mynt», att ej ens omnämna anklagelserna i afseende på deras ringa och mot folkmängden oproportionerliga deltagande i alla unioneila statsutgifter och försvarsanstalter.
Men är det välbetänkt, är det syftesenligt att på detta sätt, under anklagelser och förebråelser, söka tillvägabringa en till ömsesidig belåtenhet förbättrad föreningsakt? Hvar och en rättskaffens man måste tvifla derpå och beklaga att den gamle motionären, hvars erfarenhet bordt öfvertyga honom derom, att man ej på sådant sätt förmildrar de
