möjligen stridiga hvarken sinnena eller intressena, och att hans mycket sårande och förnärmande anklagelser mot föreningens stiftare, likasom mot norska folket, ingalunda hedra hvarken hans politiska förstånd eller hans kristliga hjerta, och ej heller uppenbara den ridderlighet, som mången väntat af en framstående, högt begåfvad och högväiboren medlem af svenska riddarhuset.
Hade det ej varit både sanningsenligare och ädlare att medgifva, att Carl Johan, ehuru segrare och ehuru berättigad och erbjuden att använda 40,000 man allierade till Norges underkufvande, likväl ansåg det mera menskligt och politiskt klokt att heldre med mildhetens och eftergifternas än med svärdets rätt eröfra ett folk, som förstod att värna sitt oberoende och värdera sjelfständighetens eller, med andra ord, den konstitutionella och således lagbundna hade det tillika varit att ej lemna lastarenom rum att tro honom ej hafva glömt en möjlig hämndkänsla, hvars sår en nära 50-årig tidrymd bordt hinna läka; om ej, hade han bordt undertrycka densamma, för att till sitt eget hjertas och allmänna rättskänslans belåtenhet medgifva den högsinnade föreningsstiftaren att han mera såsom statsman än en segrande och blodtörstig krigare befrämjade och befästade brödrafolkens förening. Om samtiden, om någon af brödrafolken, om personer och än lefvande historietecknare eller andra ensidiga individer kunna glömma eller förvända och misstyda detta hans ädla förfarande, så skola efterverlden och den opartiske häfdatecknaren ingalunda göra det. I framtiden, då alla ensidighetens, afundens, illviljans, den politiska missundsamhetens och intrigernas kabinettsdimmor och vanställande uppgifter hunnit skingra sig genom tidens allt jemnande och allt försonande åtgärd, skall hans minne framstå såsom en ovanligt ädel ljusbild både som krigare, furste, statsman och menniska.
Till de dimmor, som ännu och många år härefter omgifva och fördunkla hans namn, höra, ibland flera andra, hans ovanliga lycka, hans framgångar som
