Der jorden blomstrar kring min kropp,
Och täta alar mig beskärma,
Att ej af sol och qvalmig värma
Jag nödgas maktlös gifvas opp.
Mitt forna lugn, min frihet vaknar
Och retar upp min qväfda smak.
Jag de förräd’ska nöjen saknar,
Som skymta under gyllne tak.
Ack usling! du som heldre väljer
De rum, dem makt åt högmod säljer,
Der fruktan fridens ställen tar,
Der blott en dunst den ljungeld tänder,
Som redes till af menskohänder,
Och ingen hydda ger förvar.
Min mun med vällust jorden nåkar[1]
Och kysser denna hulda mor.
Allt hvad mitt nöjda öga råkar,
Allt gör min tanke mera stor.
En alm till medelskyn sig höjer,
Den nordens storm förgäfves böjer.
I källans sköt dess afbild trycks,
Der den sin längd åt djupet sträcker
Och ned till andra verlden räcker
Samt hop med molnen simma tycks.
Så målar sig den forna ära,
Som dygdens namn till himlen bar,
Den fåfängt tidens barn begära,
Ty hon med styrka parad var.
Hon sågs till efterverlden hinna
Och ej med tidens flod försvinna,
Fast hon i honom skildras af;
När våra dagars fräjd förödes,
Som ena morgonrodnan födes
Och vid den andra ser sin graf.
Ej mer af tomhet sinnet mattas,
Ty ingen skymt af konst jag ser;
Ej något skådespel mig fattas,
Ty rundt omkring naturen ler.
- ↑ Nåka = nalkas.
