Förgäfves busken honom skymmer,
För hundens fötter jorden rymmer,
Han hastig bugt till läget[1] tar;
På nytt det skrämda rofvet flyktar,
Ett dödligt bly dess vandring lyktar,
Dess lif i fria luften luften far.
En äng, den blommornas gudinna
Med tårar tar i sitt försvar,
Får efter något motstånd finna,
Att mognadsguden segrat har;
Här blekna blomstren re’n af fasa,
När tusen dödar kring dem rasa,
Och lian med en mordisk makt
De späda lik för vädret sprider,
Och sist i gröna pyramider
Begrafves deras forna prakt.
En klippa öfver djupet hänger
Och nickar med en skäggig topp.
En lummig gran ur klyftan tränger,
Som rann för tio åldrar opp.
En evig mossa öfverhöljer
De grottor, der sig tysthet döljer,
Och der den vilda örnen bor;
Han långsamt sig i luften svingar,
Der han en värnlös fånge tvingar,
Som dör i lufttyrannens klor.
En fåvitsk hop, som vädret flockar,
Till dunderfogeln nalkar sig
Och häpen sig i hvirflar skockar;
Han för mot svaga slägtet krig,
Han offer efter offer söker,
Hans blodtörst deras sorl föröker,
Lik hjelten, som med lyckans gunst
En tanklös undran hos oss väcker,
När han i menskoblodet släcker
Sin vildhet och sin ärebrunst.
- ↑ Läge = bo.
