Hit såg man mången ung herdinna
Ifrån sin herdes armar fly
Och här detsamma ödet finna,
Som hon så menlöst ville sky.
Förgäfves rodnan kinden höljer,
Ty blygseln sig i skuggan döljer,
Men hennes suck i skuggan hörs.
Naturen är på herdens sida,
Hvem mäktar väl mot hjertat strida,
När vapnet blott af blygseln förs?
Men den förtjusta grottan retar
Den djerfhet herden redan har;
Herdinnan efter stränghet letar,
Men finner endast ömhet qvar.
Af vällust börja tårar rinna;
Snart begge deras himmel finna
Och smälta uti nöjen bort.
Du lund som skyddat deras låga,
Ack vore det i din förmåga,
Att ej vår sällhet blef så kort!
Men hvilken ljuflig luft jag andas,
Som denna kullen dunstar ner,
Der purpurn med det gröna blandas,
Och svalegräset kyla ger;
De smultron ögat hinner följa
Förgäfves deras blygsel dölja
Uti ett krusigt blads försvar.
Likså en nymf sin fägring gömmer,
Men här och der en täckhet glömmer,
Som florets våld sig undandrar.
En sådan syn min vällust öker
Och hvälfning i mitt väsen gör,
Jag råkar det som menskan söker
Och saknar det hon fruktar för:
Hon söker efter frid och föda
Med frihet från besvär och möda,
Hon det i dessa parker får;
Hon fruktar under föttren trädas,
Hur kan man väl för sådant rädas,
Der enfald om naturen rår?
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/105
Den här sidan har korrekturlästs
97
