Bredvid Dalins vittra skola uppväxte vid midten af 1700-talet en annan krets af skalder, hvilka samlades omkring den begåfvade, genom sitt romantiska lif och sina dikter lika minnesvärda skaldinnan fru Nordenflycht. Dit hörde, utom åtskilliga mindre betydande författare, de snillrike diktarne Creutz och Gyllenborg, och jemte desse kan fru Nordenflycht genom sin förkärlek för den franska vitterheten anses som grundläggarinna till den poesi, som nådde höjden af sin blomstring först under ett följande tidehvarf.
Fru Nordenflychts lefnadssaga är en skaldinnas. Med en karakter känslofull ända till passion, med en vetgirighet, som vid de trånga gränser, den tiden satte för qvinnans bildning, endast i ringa mon kunde och fick tillfredsställas, och med ett sinne, som sällan belåtet med det närvarande sökte sin näring i lösningen af det fördoldas gåtor, i mystiskt filosofiska och teologiska skrifter, kunde hon aldrig ernå någon stadigvarande lycka. Dertill kommo sorgliga yttre omständigheter, förlusten af dem hon mest älskade jemte oupphörliga smärre missöden och vedervärdigheter. Hos en så rikt utrustad och känslig natur som hennes blefvo dessa olyckor dubbelt smärtsamma, och vid jemförelsevis unga år slöt hon sin oroliga och skickelsedigra lefnad genom en sorglig, måhända våldsam, död.
Sin ungdom beskrifver fru Nordenflycht sjelf i ett bref till kanslirådet v. Stiernman, hvilken 1745 anhållit om hennes biografi för att låta införa den i en tillärnad »Beskrifning om svenska lärda fruntimmer». Detta meddelande jemte