4
hennes vän Fischerströms lefnadsteckning äro de förnämsta källor, ur hvilka hennes biografer hemtat sina uppgifter rörande hennes tidigare lefnadsår, under det Gyllenborgs sjelfbiografi (se nedan) lemnar åtskilliga värdefulla upplysningar om de sista tio åren af hennes lif.
Hedvig Charlotta Nordenflycht var dotter af kamreraren Anders Nordbohm, adlad Nordenflycht, och Christina Rosin. Hon föddes den 28 November 1718 i Stockholm. Vid fyra års ålder begynte hon lära läsa och kunde redan inom ett år flytande läsa innantill. Af sin yngre broders informator inhemtade hon vid tidiga år de första grunderna i tyska och latin. Redan under sin barndom visade hon stor lust och fallenhet för läsning, men hennes moder, som fann studier onödiga och af föga värde för en flicka, sökte på allt sätt hindra hennes böjelse för bokligt arbete för att i stället hålla henne till qvinliga slöjder, såsom söm, spånad, ritning m. m., göromål för hvilka hon dock visade föga hog, och i hvilka hon, såsom hon sjelf förklarar, gjorde ringa framsteg: »Emedan jag vid bågen och knyppeldynan alltid var försedd med en bok under förklädet, den jag, så snart min läromästarinna vände sig bort, i stället använde tiden på, vann jag icke mycket beröm af henne: tvärtom, man förundrade sig, att ett barn, som i andra mål tycktes äga qvickhet, var så långsam och litet fallen för de sysslor, som höllos för nödvändigast». Emellertid visade sig hennes läslust obetvinglig, och då föräldrarne 1730 bosatte sig på landet lemnades henne frihet att efter eget behag inrätta sitt arbete. Hon begynte då att på egen hand taga itu med ganska svårlästa böcker, mest af filosofiskt innehåll, och samtidigt pröfva sina krafter i diktning. Ett litet qväde, Högsta nöje att lära känna och älska Skaparen, skrifvet vid denna tid, har i omarbetadt skick influtit i en af hennes senare diktsamlingar och utvisar, såsom hon sjelf säger, »menniskans tillstånd, då hon först börjar tänka».
De djupsinniga böcker, som hon i sin barnsliga vetgirighet och reflexionslust tagit sig före att forska i, kunde lätt hafva slutat med att förvrida hennes lilla hufvud, och hon klagar sjelf att de, i stället för att öfvertyga henne om något visst, lemnade efter sig tvifvel i sinnet och en ny trängtan att finna sanningen, och att hon med denna lektyr lätt kunnat blifva en »sceptica». Det var under sådana förhållanden en lycka för henne, att hon gjorde bekantskap
