konungens förmenta efterlåtenhet som en feghet och åsidosatte för honom den anständigaste aktning.
Tiden att verkställa deras våldsamma beslut ansågs nu så mycket mera gynnande, som de äfven på riddarhuset voro allrådande. Man kunde icke utan den lifligaste saknad och vämjelse nu mera inträda på detta fordom lysande samlingsrum, der rösten af de yppersta talare återskallat, der en ädel strid partierna emellan varit utmärkt af snille och kunskaper och delade allmänhetens uppmärksamhet. Sedan de förnämste ledamöterna funnit rådligast att antingen sig afhålla eller med stillatigande bevista rådplägningen, styrdes nu detta hus af de föraktligaste ledamöter, ryktbare för ett ögonblick, men hvilkas namn hvarken förr eller senare funnits förtjenta att nämnas.
Desse ledamöter af riddarhuset, danade att sammankopplas med de tre öfrige stånden, antogo sig den gemena rollen att öppna fältet för de beslutade våldsamheter, hvilka genom en riksens ständers kommission skulle utföras. Proposition af en sådan kommission uppväckte en allmän förskräckelse. Man kände från 56 och 65 års riksdagars bedröfliga minne, hvad oinskränkt makt som åt en sådan inkvisitionsdomstol öfverlemnades att undersöka och afdöma alla mål, som dit kunde förvisas eller efter behag upptagas.
Icke någon enda medborgare utom det rådande partiet ansåg sig säker för förföljelser och att icke antastas till lif eller egendom. Hämden öfver 68 års riksdagskallelse var ej ännu försonad genom den försäkran, som af konungen blifvit utkräfd. Ledamöterna af rikets kollegier, som genom sitt biträde befordrat denna kallelse, skulle som förbrytare mot grundlagen afstraffas. Man kunde ej veta, huru långt denna statsinqvisition vidare skulle sträckas, men hattarne kunde vara förvissade, att deras totala undergång dermed isynnerhet var åsyftad. De voro i allmänhet intet mindre än hofmän, ehuruväl de derföre voro ansedde, men mössornas oförstånd tvingade hattarne att för egen säkerhet befrämja konungens afsigter, hvilket de ock gjorde med all den öfverlägsenhet af snille, hvarföre de varit kände i alla omskiften.
I stället för att störa den allmänna säkerheten blefvo mössorna oförmodadt föranlåtne att sörja för sin egen, hvarpå de under sin blinda yrsel icke det ringaste varit omtänkte. Midt under de flitigaste öfverläggningar om sin tillämnade stora kommission blefvo de distraherade af de obehagligaste
