företräde hos konungen blefvo de af kammarherrn bjudne till den anrättade kavaljerstaffeln, dit äfven vi, som varit konungen till mötes, blifvit kallade. Åt oss svenskar gåfvo dessa utländingar ett verkligt spektakel. De hade alle mer eller mindre blandat sig i riksdagsintrigerna. Det åskslag, som dem tillintetgjort, var för de flesta för känbart, att intrycket deraf ej kunde fördöljas. Deras första och förnämsta yrke, förställningen, var förloradt, ur stånd att bibehållas. Mössornas vänners och mäktige beskyddares, den ryske och engelske ministerns, gemensamma missnöje var nyanseradt af deras åtskilda karakterer: hos gref Osterman, den ryske ministern, mörkt och mållöst, hos den engelske chevalier Goodricke förbittradt, utmärkande en förargelse, som hade svårt att icke utbryta. Kontrasten mellan desse och franske ambassadören grefve Vergennes, hattarnes vän och vanliga tillflykt, fullkomnade denna märkvärdiga tafla. Den senares glädje var lika så ytterlig som de förres missnöje. Han var i ständig rörelse, skämtade och skrattade under hela måltiden och gaf sig ut för att hafva utfört hela revolutionen, fast han var den siste, som väcktes af sorlet på gatorna, och så litet underrättad, att han fans oförmögen att biträda konungen i dess första behof med de lofvade subsidier, som af Grilliska comptoiret måste förskjutas. De öfrige ministrarne, af fruktan att misshaga de förenämnde, härmade än den ene, än den andre, och tvungne i sitt uppförande, spelte den löjligaste roll. Efter slutad måltid blef det ministrarne tillåtet att begifva sig från slottet. Med fångars glädje, som ställas på fri fot, emottogo de denna tillstädjelse. Skyldige att ofördröjligen rapportera till sina hof den i Stockholm timade stora händelsen, voro de så mycket angelägnare att sig retirera. Jag föreställer mig, huru gref Osterman lärer hafva svettats under författandet af sin berättelse, och hvad möda han användt att hos sin myndiga monarkinna urskulda sin uraktlåtenhet att icke tidigt hafva hindrat och förekommit en för henne så obehaglig förändring i svenska riksstyrelsen.
Tröttad af min långa berättelse, kan jag ej neka mig det nöjet att anföra ett löjligt efterspel af revolutionen. En riddersman af första klassen, som utan sansning vid alla tillfällen, som rörde honom sjelf eller det allmänna, var uppdrifven till de yttersta dårskaper, denne don Quijote, uppeldad af revolutionen, under hvilken han objuden sig instält bland konungens följeslagare, ansåg verket ofullkomnadt, förrän han
