130
iakttaga. Vid konungens inträde i rikssalen trodde man sig se den förödmjukade svenska friheten uppbärande ändan på släpet af den kungliga makten. En den ifrigaste förfäktare af gamla regeringssättet, oppositionens pelare, nu för första gången tjenstgörande kammarherre hos konungen, hade erhållit denna hederspost i ceremonien, och angelägen att synas för ständerna i sin nya förrättning helsade han under förbigåendet sina forne medbröder till höger och venster med den högsta förnöjelse. En så hastig förvandling syntes ej möjlig; förmodligen var den af äldre dato och gjorde hans förra uppförande med allt skäl misstänkt.
Det stora skådespel, som i dag uppfördes i rikssalen, är till öfverflöd beskrifvet i journaler, dagblad och ceremonieler och tillhör ej min pensel. Jag hade under hela förloppet deraf ögonen endast fästa på konungen, att iakttaga om ock någon förvandling äfven hos honom kunde skönjas. Kronan på hans hjessa hade återvunnit sin uråldriga glans, men förblindade honom icke. Hans väsende var oförändradt. Efter allt det lidande han utstått hade det varit förlåtligt, om någon hämd utbrutit i hans uppsyn eller utlåtande, men han var mästare af båda. Han förehöll ständerna deras lagstridiga förhållande med stränghet, men utan vrede. Sanningen på hans läppar meddelade åt hans vältalighet en segrande styrka och beredde ständerna att med vördnad och undergifvenhet afhöra uppläsandet af den regeringsform, han funnit nödig för sin och fäderneslandets gemensamma bästa, der gräns blifvit skrifven för friheten, men äfven för konungamakten. Konungens proposition till ständerna om bifall på denna grundlag besvarades med en tredubbel salva af ja, som skållade vidt omkring nejderna af slottet. Nattmössorna voro de outtröttligaste att skrika och slutade med detta oförmodade ja deras stämma på riksdagen.
Sedan konungen hade lemnat rikssalen, tågade samtliga stånden, det ena efter det andra, till särskilda för dem anrättade bord, der de till öfverflöd blefvo undfägnade och under skålars drickande tömde buteljer intill sista droppen, som i sorg och glädje utgjorde deras förnämsta omsorg.
Jag gaf mig ej tid att utreda mina stridiga känslor vid den stora förvandlingen, som timat i det allmänna. Jag hade annat att göra. Riksdagen nalkades till slut. Konungens sak var efter önskan afgjord, men min enskilda var icke ännu en gång i fråga. Min svärfars ansökning var
