Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/139

Den här sidan har korrekturlästs
131

begrafven i bankoutskottets handlingar utan hopp att ställas i dagsljuset. Från det allmänna förbudet för ständernas deputationer äfvensom plena att vidare samlas utan konungens särskilda tillstånd var bankoutskottet undantaget i anseende till banken, som efter den nya regeringsformen förblef, såsom den ifrån dess första inrättning varit, öfverlemnad åt ständernas enskilda förvaltning och tillsyn. På min underdåniga anhållan täcktes konungen under samtal med någre ledamöter af detta utskott förklara sin önskan, det den förenämnda saken måtte till slut befordras, hvilket hade den goda verkan, att saken utan uppehåll företogs. Till ersättning för sitt lidande erhöll min svärfar tillbaka från 1765 den honom utan ransakning och dom fråntagna lön, jemte dess bibehållande under sin öfriga lifstid och tillika en summa, som, utan att ersätta hans förlust, någorlunda kunde retablera hans förfallna omständigheter. Af denna summa blef min förlust af Sätra och Ladvig efter många svårigheter ersatt. Två mina käraste vänner, dem jag aldrig utan den ömmaste saknad kan nämna, bankosekreteraren Schröder och brukspatron Peil, voro mig dertill behjelplige, den förre genom dess bemedlande hos brukskommissarierna att under tillopp af min svärfars kreditorer i slottskansliet erhålla den revers, jag af honom innehade mot Grilliska comptoirets caution, i fall något åtal dera skulle göras, för hvilken caution jag hade att tacka den senare nämnde vännen, den hederlige Peil.

Någre ledamöter i utskottet, som hade genomdrifvit min svärfars sak, hade icke varit sinnade att åtaga sig besväret utan vedergällning. Den gamla riksdagsvanan att rikta sig vid alla möjliga tillfällen dertill kunde ej så snart afläggas. Jag var nödsakad att ingå på det hårda vilkor, som mig föreskrefs, att till delning dem emellan öfverlåta fjerdedelen af den summa, som på min andel kunde erhållas. Sedan intet åtal spordes på de penningar jag lyftat, måste jag fullgöra mitt löfte och är således den siste, som offrat på ständernas altare.

Den mig aftvungna dryga kontributionen var ej tjenligt medel att förlika mig med riksens höglofliga ständer. I senare år har jag ej allenast fått anledning dertill, utan äfven till den största erkänsla, som framdeles skall berättas.

Sedan jag af revolutionen för min enskilda del hemtat någon fördel, var jag dermed så mycket mera förnöjd. Ständerna förafskedades kort derefter vid slutet af september.