Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/141

Den här sidan har korrekturlästs
133

Ack! korta, sälla tid! mitt har man redan kammar,
En tjock virginisk rök från spotska läppen dammar.
Re’n höres skrik och skratt, min dörr på gafvel slås:
Nå! vänner nu igen? ja vänner, det förstås.
Två snillen rusa fram, Apollos värda gossar;
Den ene helsar knappt, förr’n han ett infall lossar.
Strax ger den andre till ett skrik i himmels höjd
Och sig för hjessan slår och kiknar bort af fröjd.
En gång han skrattat har; han mig i armen fattar
Och repar tanken opp och andra gången skrattar.
Den förre flatna tycks och tittar under lugg,
Men ser så smånöjd ut och grinar sjelf i mjugg.
När han med fägnad ser, att första profvet lyckas,
Skall till det minsta ord med nya löjen smyckas.
Hans tanke blir så fin, att knappt man henne ser,
Och det ej qvickhet är, som hjernan möda ger.
En lomhörd kunde tro, att här har vankats nöje,
Som sett den enes grin, den andres gap och löje;
Men jag, som för min synd två friska öron har,
Jag kände bäst hvad straff en trugad qvickhet var[1].
 
En skald berömmas vill: jag usle det förgäter;
Man å min ringa smak och korta insigt träter.
Med vild poetisk hämnd i later, ögon, hy,
De gripa käpp och hatt och ur min åsyn fly.
Jag åter andas får och gå i mig tillbaka,
Jag börjar mindre le och mera nöje smaka.
Nu gäller resan ut till syssla och besvär,
Som, hur det plågar mig, af vanan drägligt är.
Jag andra vänner får, som det beslut förstöra;
De göra mig besök, ty de ha intet göra.
Ej för min egen skull mitt sällskap söka de,
Men tiden är dem lång, de måste menskor se.
De allestädes gå, att alla ställen rata,
De söka känna folk, att folk dess närmre hata.
Att väja deras gift och deras tungor fly,
Bör man dem sällan se, att alltid synas ny.
I denna vänneflock jag hela timmen nöter.
Hur sällan är den klok, som ingen syssla sköter!
Mitt sysslolösa folk af lösa tankar drifs,

  1. Dessa båda vänner äro enl. skaldens uppgift Creutz och K. Torpadius.