En plötslig ända snart på mindre rätter görs,
Man lemnar tomma fat — allt härjas och förstörs.
Så när en vild orkan kring Ceres’ åkrar rasar,
Och åbon i sitt tjäll för väderguden fasar;
Än brytes ax och strå, än föres säden bort,
Och land till ödeland förvandlas innan kort.
De hjeltar, som i dag för bordets ära fäktat
Och under fatens mängd i striden ej försmäktat,
Af vanmakt plågas nu — en vanlig följd af krig,
Och magen pinas mest, som mest har vågat sig.
Gudinnan ser sitt folk och deras nöd beklagar,
Hon dem en helsodryck i glas och bålar lagar.
»Upp hjeltar!» ropar hon, »och hemten nu den lön,
Som eder dygd förtjent med tappra hjelterön.»
Tänk! hvad ett gudaord för underverk kan göra!
Knappt får gudinnans röst den matta skaran röra,
Knappt ångan af dess rack[1] får dem i näsan slå,
Förr’n mage, mod och bröst en ljuflig lätthet få.
Nu sig det ädla nit i allas ögon målar,
En skål för rikets väl ger luft åt flera skålar.
Du täcka kön! du blef den dagen icke glömdt:
En värdig Bacchi son i hjertat känner ömt.
Man tömmer glas på glas: här tostas[2] för en flicka,
Här gäller icke skämt, en blygd att icke dricka.
En bjuder sex, en tolf, en lägger dubbelt till:
Bland hjeltar dvergen sjelf en kaxe vara vill.
Nu börjas glädjen rätt: du Vänskap! rena låga!
Du intar allas bröst att öfva din förmåga.
De söta drufvors must all galla fjerran sköljt:
Här yppas dolda ting, dem evigt mörker höljt.
Man gammalt agg och hat till morgondagen dränker
Och prof af redlighet i såta famntag skänker.
Det fasta vänskapsband beseglas med ett glas:
En brorskål klunkar ned, och remmarn slås i kras.
Jag stjäl mig bort, att ej mitt brödertal förmera;
Nog af med dem jag har, de ge ej håg för flera.
Jag af det täcka kön mitt val af vänner gjort
Och fritt bekänna må, jag tål ej manfolk stort.
Om ursäkt för ert vett, I ären alltför trygga,
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/145
Den här sidan har korrekturlästs
137
