Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/151

Den här sidan har korrekturlästs
143

Man ej dess milda språk med dårar tala må,
Men pock och trug och hot, det kunna de förstå.
Med löften, lögn och skryt man måste dem förtrolla,
Med köld och höflighet dem långt ifrån sig hålla.
Man måste stöta folk, ej känna någon skam,
Allt heligt trampa ner, om man vill komma fram.
Kan sådan lefnadsart ett ädelt sinne gläda?
Skall jag i jern och stål mitt ömma hjerta kläda?
Nej, förr’n med någon konst jag mig beväpna lär,
Jag i en öken flyr, att vara den jag är.

Med hvad för säkerhet kan jag i verlden trifvas,
Der alla menskans hopp af lyckans väder drifvas,
Der man af rena slut ej några följder får,
Ej lögnen hänger hop och ingen sanning står?
Jag plågar mitt förnuft att nya gåtor lösa,
Att rik och mäktig bli, man börjar med att slösa,
Man bygger stora slott och äger ej en sten,
Man är om ära mon och gör sig rätt gemen.
Man har sin egen fru för sina vänners nytta,
Man parar sig ihop, att från hvarannan flytta,
Man tala kan i allt, fast man har intet lärt,
Man ljuger på hvarann och umgås lika kärt.
Man säger svart är hvitt och gör den saken trolig:
Man vill bevisa mig, att N . . . . är rolig,
Att torget är ett fält för tappra hjeltespår,
Der fritt ur krigets eld ett caput rymma får;
Att man för allmänt väl bör allt i jäsning ställa
Och döda all kredit, att vexelkursen fälla;
Att man med stoj och skri åt sanning styrka ger,
Och någon ordning fins, när ingen lyder mer;
Att trälars dumma flock af ädel anda lifvas,
Att frihet njuter skygd, när hennes vallar rifvas;
Att brist, att fattigdom kan hämmas genom prakt,
Och Sverge först blir sällt, när allt är ödelagdt.
Af allt hvad jag här hör jag inga tankar samlar,
Jag ser så många ljus, att jag om vägen famlar.
Med buller och bevis man mig förvirrad gör,
Och fast jag svenska kan, jag vet ej hvad jag hör.

Förgäfves söker jag hvad folket kallar ära,
Hon fordrar annat vett än det jag hunnit lära.