146
Att man sitt tänkesätt som varor håller falt
Och tingar äran bort åt den som mest betalt.
Hon går som skiljemynt i dagligt bruk och vandel:
Långt från att någon skäms för en så nedrig handel,
Man tycks berömma sig att ha den konsten lärt
Att vinna på ett gods, som syns så föga värdt.
Den blir en fräjdad man, som konstigt kan bedraga,
Med ena handen ge och med dem begge taga,
Som tysta vet i tid med gåfvor och med mat
Båd’ tiggarsvärmens skri och allmänhetens hat.
Hur vill man fordra dygd af små och köpta själar
Och nämna fosterland? Det äges ej af trälar:
Dess heder såras må, dess välfärd gå i qvaf,
Blott de ha riktat sig, de lida ej deraf.
Hur kunna glupska djur på sina pligter tänka,
Som hjerta och förstånd i skamlig vällust dränka?
Kan man af ädelmod begära minsta prof
Af dem som rifvas jemt och lefva blott af rof?
Bör jag ej prisas säll, om någon kula hittas,
Der ej min rena syn af slika syner smittas?
Man skam och nedrighet med sjelfva luften drar,
Jag fruktar söla mig vid hvarje steg jag tar.
Ack! skall jag se den dag, då ingen last mig sårar,
Då jag af ömkan mer ej fäller några tårar,
Då jag till allt förnuft har nesligt ryggen vändt
Och rodnar för den dygd jag nu så högt bekant?
Jag bäfvar, när jag ser hur hennes fall beredes:
Än är en yngling ren, när han i verlden ledes,
Men ändtligt oförmärkt han ändrar föresats;
Än gynnar han ett fel, än ger ett annat plats,
Än tror han ursäkt ha, än han af nöden tvingas,
Och ändtligt, fel från fel, han in i lasten bringas.
Förrän han sansar sig, har han för mycket gjort,
Han öfver gränsen gått, han måste fara fort.
I denna labyrint jag fruktar äran sakna,
Men i mitt glada tjäll skall hon ånyo vakna.
Blott man från tullen är, man henne träffa får,
I ringa vadmal klädd hon nu vid plogen går.
Här ser jag ingen rang, men gamla verldens heder,
Ett obelefvadt folk, som äger goda seder,
