154
Att ingen makt kan tanken tvinga,
Det gudaspråk förädlar hennes själ.
Men den sitt väsen aktar ringa
Är äfven värd att vara träl.
Hvar höres nu din röst: »Jag ej för folket bäfvar;
Mitt lif är i ert våld, men äran i min makt.
Jag vet mitt värde sjelf, jag edra vittnen jäfvar;
Ert lof jag aldrig sökt och ler åt ert förakt?»
Låt dina svaga landsmän kalla
Din dygd för hög, din lära tung och svår;
När de som stoft till jorden falla,
Ditt namn till efterverlden går.
Menniskans Nöjen och Elände.
Ehuru stridiga de ämnen synas, som man här sökt föreställa, höra de dock tillsammans, för att utgöra en fullständig målning af menskliga lifvet.
Menniskans nöjen äro förestälda under bilder af genier, tjenliga att i taflor innefattas. Man har der fått gifva utrymme åt inbillningen, då deremot vid åskådandet af menskliga eländet tankarne sammandragas och fördjupas i sitt ämne. Bedröfliga sanningar försvagas af lysande färger. De vilja icke behaga, men öfvertyga. De vilja synas blotta och med den häpnad de då uppväcka göra ett starkare intryck på hjertat än den rikaste målning.
Man har förebrått mig att hafva användt poesien till ett så mörkt ämne som menniskans elände. Men i en målning äro skuggor äfven så nödiga som dager. Samma hand, som på sin tafla öppnat himmelen för våra ögon, har derunder tecknat afgrunden. De tvenne ämnen som här förekomma äro ej mindre skiljaktiga. Begge röra menniskan lika nära och förtjena således lika uppmärksamhet.
Menniskans Nöjen.
I himlabarn! I jordens Nöjen,
I, som naturen lifven opp,
