Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/163

Den här sidan har korrekturlästs
155

I englar! Glädje, Lek och Löjen,
Församlen eder spridda tropp!
Omkring min tafla slån ert läger,
Att jag ert ögonsigte äger,
I det jag eder målning gör.
Behagligt mina färger blanden,
Och när den äldre leder handen,
Den yngre snillet elda bör.

Men jag förgäfves samla ämnar
En flock, som ej tillhopa trifs;
Det ömma nöje fältet lemnar,
På flykten af det yra drifs.
Hvart nöje dyrkas vill allena.
Men fast jag er ej kan förena,
I mina gudar! lagen så,
När mig den ena öfvergifver,
Att stället åter uppfyldt blifver
Och ingen saknad rönas må.

Mitt öde jag i låga dalar
Af edra blickar upplyst ser;
Förmörkadt i de gyllne salar,
Der ledsnan fåfängt kallar er.
Den stund er saknad lifvet skymmer,
Mitt hjerta, härjadt af bekymmer,
Förlorar ömhet, mod och hopp.
Men när er dag sig åter visar,
Med mildhet jag min lycka prisar,
Och ljus i tanken rinner opp.

Er tillhör ju den första ära.
Ty eder lag den första var.
Förrän jag känt förnuftets lära,
Jag nöjets lära dyrkat har.
Jag kunde le och vällust njuta,
Förrän jag redigt kunde sluta.
Förrän jag namnet Gud förstod,
Jag glädjeoffer honom tände;
Och förrän jag hans allmakt kände,
Så kände jag, att han var god.