Jag ej min frihet mer begärde,
Då jag var bunden af hans hand:
Uti den eld, som mig förtärde,
Han smidde hop de ljufsta band.
Men när han hjertat närmast rörde,
Han facklan oförsigtigt förde
Och brände opp sin egen knut.
Han med sin anda födde plågan,
Så länge blåste han på lågan,
Till dess hon ändtligt släcktes ut.
Men sina fel kan han försvara:
Han är för kär att kunna se,
För qvick att icke flygtig vara,
För ljuflig att ej tårar ge.
Än ödmjuk han i stoftet ligger,
Som en förtviflad fånge tigger
Och blygsamt yttrar sitt begär,
Än segerherre, stolt och präktig;
Men nöjets gud ock lika mäktig
I begge dessa tillstånd är.
En glädtig skara honom följer
Af ömma Lustar och Behag;
Men en af dem sig undandöljer
Och sliter sig ur detta lag.
Han äfven hjertan sammanparar,
Men mera långsamt sig förklarar
Och mer beständig låga ger.
Han är ej flygtig och förmäten,
Men af de flesta dock förgäten,
När man hans yra broder ser.
När Kärlek hjertat öfverilar
Och ljufligt smickrar mitt begär,
Jag flyr det lugn, der Vänskap hvilar,
Och finner honom tyst och tvär.
Men när den förra mig bedrager,
Hos denna jag min tillflykt tager,
Han helar alla hjertats sår;
Hans fackla ljus i själen sprider,
Jag ingen våldsam hetta lider,
Men blott en ljuflig värme får.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/165
Den här sidan har korrekturlästs
157
Svenska Parnassen II.11
