158
Med hjerta födt att öppet andas
Jag njuter här mitt hela lif.
Hvad nöjen oförmodadt blandas
I Vänskaps stilla tidsfördrif!
Här alla Dygder ha sitt möte,
Som alla lifvas i hans sköte
Och alla prydas med behag.
Här Snillet mig med blickar fägnar,
Och Sanning, som vårt bolag hägnar,
Oss lyser med sin rena dag.
Ju mer jag lär att sanning dyrka,
Ju mera mild hon visar sig.
I lika mon föröks min styrka,
Som jag för henne mödar mig.
Hon ringa lofvar, aldrig sviker,
Till målet utan afväg fiker,
Förblifver evigt hvad hon var;
Ej mörka gåtor ger att gissa,
Förnöjer tanken med det vissa
Och sällan syns, men alltid klar.
En blick af Sanning Snillet hinner
Och tänder gudens fackla opp.
Hvad glans han af en stråle vinner,
Som sprider hundra i hans lopp!
Knappt målet syns, dit han sig ämnar;
Han kända vägar dristigt lemnar
Och öppnar nya i sin flygt.
Från medelmåttan till det höga
Är själen upplyft af hans öga,
Men har det nöjet aldrig tryggt.
I, som i sällskap med Behagen
I höga tankar, färg och ljud
Naturen till ert mönster tagen,
I omgen alla Snillets gud.
Han teckne edra mästerstycken,
Mot hopens dom och vrånga tycken
Att om ert värde ge bevis.
När I naturens känsla lifven,
I menskans ädla nöjen blifven
Och gören sjelfva edert pris.
