Jag genom mörka dalar sträfvar;
Men Hoppets gud mig sällskap gör,
I morgonrodnans sköte sväfvar,
Der dagens ljus han återför.
Så vidt omkring mitt öga hinner,
Jag rika fält och parker finner,
Der allt i knopp och blomma står.
Den minsta ilning dem föröder,
Men jorden nya rosor föder
Och prydes af en evig vår.
Sin klarhet guden kring mig gjuter:
Uti den tub, han lånar mig,
Hvart nöje jag i väntan njuter
Syns hundrafaldt fördubbla sig.
Så snart mig någon motgång fäller,
Hans synglas jag för ögat ställer,
Då alla dimmor undanfly:
Jag i en lycklig framtid kikar,
Han med mitt öde mig förlikar
Och gör min lefnad ständigt ny.
Utmed en bäck, som sakta brusar,
Der näktergalars spel jag hör,
Och der en lindrig vestan susar,
Som aftonsvalkan med sig för,
Bland täta löf, som ljuset bryta
Och dagens glans i skymning byta,
Såg jag ett barn i linda klädd.
Dess trinda kind af purpur höljes,
Dess kropp i lena gräset döljes
Och hvilar på en vallmobädd.
Jag Sömnens späda gud betraktar,
När från hans mun en anda går,
Som hjertats svall och vågor saktar
Och öfver sorg och glädje rår.
I dvalans famn jag sjunker neder,
En döfdryck hon åt mig bereder,
Som hemtas opp ur glömskans flod;
Sin saft hon på min hjessa stänker,
Åt mina sinnen hvila skänker
Och delar kraft åt merg och blod.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/169
Den här sidan har korrekturlästs
161
