172
Du är det återsken, som honom uppenbarar,
Af sin oändlighet från oss för vida skild.
För ögon som dig se hans aftryck du bevarar
Och lyser af hans bild.
För den fåkunnige din varelse du döljer
Och går med solen opp och går med solen ner.
Med bindeln för sin syn han kedjan slafviskt följer
Och ej dess lagar ser.
En halflärds falska vett på verldens tron dig målar
Som ödets blinda gud och böjer knä för dig.
Hvad är då denna hamn, som sprider gudastrålar
Och sjelf ej känner sig?
Du snillets gudason! som offrar dina stunder
Uti naturens tjenst att vörda hennes spår,
Att läsa hennes bok och känna hennes under
Du nya ögon får.
För dig hon öppnad är, du hennes ordning följer
Till gränsen af det mål hon för vårt öga satt,
Och i det dystra moln, der hon sitt ursprung döljer,
Du vördar hennes natt.
Men i en blottad rymd, hvars rikedom du skattar,
Du sprider nya ljus, ej någon fördoms träl.
Din tanke vidgas ut och verldens omkrets fattar,
Som rymmes i din själ.
Än himlens höga ljus dig lik en Newton kröna;
Du stiftar deras lopp med dragningskraftens lag.
Än du med Buffon går att jordens skiften röna
Ifrån dess första dag.
Än dig till Jofurs tron Franklin vid handen leder,
Der han ur örnens klor har dundrets viggar ryckt.
Än du i själens djup med Locke dig tränger neder
Till tankens första flygt.
Du endast mäktig är att stiga i det höga
Och helgedomen nå, der sig naturen stängt.
