174
Afgudadyrkare! hvad vänten I for ära?
Vid foten af er gud ert rökverk sig förtär;
Natur och sanning blott den ädla låga nära,
Hvars klarhet evig är.
Frid! oskuld! utom er hvad kan vår åtrå mätta?
Hvad nöje är väl rent och köpes utan qval?
Till er jag flyktat har, att lifvets sorger lätta,
Och glädt mig åt mitt val.
Jag i ert sälla skygd naturens enfald prisat;
Hon har min lyra stämt och tecknat mina slag.
Hon af en årstid klädd mig alla gånger visat
Förnyade behag.
»Gå ej», har hon mig sagt, »att konstens prål mig läna
»Och tränga färger hop, som strida mot hvarann.
»Låt min förklädda bild till fåfäng prydnad tjena,
»Der jag ej kännas kan.
»Det i din landsbygd är jag älskar innefattas
»Bland stilla tidsfördrif uti en menlös prakt.
»Var i din teckning sann och märk, när snillet mattas,
»Att du för mycket sagt.
»Var laggrann utan tvång, jag vill med lätthet röras.
»Låt ögat leda dig och se mig som jag är.
(Hon skänkte mig en blick) »Låt nu din stämma höras!
»Jag ser dig rörd och kär.»
Vinterqväde.
Du får då, landtbygd! åter hysa
Din fosterson och gamla vän.
Nu dina täcka gömmen frysa,
Men dina nöjen trifvas än.
Du redan mig din frihet lemnar,
Än mer, du mig en vällust ämnar,
