Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/187

Den här sidan har korrekturlästs
179

Jag målar er, I stilla länder,
Der verldens äldsta spår jag ser.
Mot våld af lystna menskohänder
Har polens granskap skyddat er.
Se’n konsten segrat öfver jorden,
Naturen, bannlyst, högst i norden
Ännu en älskad fristad har.
Af sjöar, strömmar, fält och lunder
En skiftad målning alla stunder
Vårt öga med beundran drar.
 
Sitt välde vintern fåfängt stiftar
Och öfvar ut sin stränga makt,
Sin skådeplats naturen skiftar
Emellan bergens vilda prakt.
Här alstrar hennes brutna hvila
De stormar, som kring jorden ila,
Hvars yta käns ej mer igen;
Och här hon andas i de strömmar,
Som rusa ner med lösta tömmar,
Att vittna det hon lefver än.

Med bäfvan jag de rum besöker,
Der hon sin dolda verkstad har,
Och flodens dimma kring mig röker,
I det hans fängsel öppnadt var.
Ur is och snö, som hjessan hölja,
Hans silfvervågor trappvis skölja
En klippa, som till molnen går.
Jag skyndar öfver svall och hällar
Och mellan brott af hvita fjällar
Cyklopers svarta läger når.

Hvad dån af vädrens skarpa läte,
Af strömmars fall och tordöns slag,
I vinterns famn och djupa säte
Hvad lågor födas natt och dag!
Här odlas Sverges guld och styrka,
Det jern en svensk är född att yrka,
Som väpnat oss mot tyranni,
Vårt rykte fört i andra länder.
Ack, måtte det i svenska händer
Som fordom, evigt vördadt bli!