Nu fram i dagen noten tågar,
Som vatturiket plundrat har,
Men lufts och böljans kyla plågar
Den hand, som tunga nätet drar.
Att värmen väg till fingren leta
Och opp ur friska hjertat reta,
Man händer nu mot händer slår.
Du yngling, mångens afund blifver,
Som eldad af en ljuflig ifver
Din älskarinna värma får.
En yfvig gran ur jorden ryckes
Och släpar der sin fälda topp,
Hans vida rot i vaken tryckes,
Der svenska cedern reses opp.
Med ärestoder isen siras,
I hafvets grottor freden firas,
Dess ungdom, som man gifvit fri
Med böljans slägte oss försonar;
Men hvad en mäktig granne skonar
Skall nya segrars ämne bli.
Vår sol i skogen gått att döljas,
Förrän jag dagen ändad tror;
De hvita fälten öfverhöljas
I aftonskuggans glesa flor.
I spåren, som till hyddan leda,
Sitt täcke natten börjar breda,
Der jag om vägen oviss far.
Men nu ett ljus man fjerran skådar,
Och snart en bunden husvakt bådar,
Att skenet ej bedrägligt var.
Jag föres i en landtmans hydda,
Som i palats sig aldrig trängt,
Men glädes att en nödstäld skydda —
För den sin port han aldrig stängt.
I verldens vrå ännu man möter
Hos er, I barn af tappra göter,
Den gästfrihet, de gamles dygd,
Som fåfängt lyser hos den rika,
Men går från hjertat ut tillika
I famnen af vår stilla bygd.
Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/189
Den här sidan har korrekturlästs
181
