Men snart din fulla prakt du hyser,
Du låga, som min undran väckt.
En krona högst på fästet lyser
Med sken åt alla ändar sträckt[1].
Rubiner och smaragder stråla
Från hennes ring och himlen måla,
Som sig i nattens sköte ser
Med ljusets mantel öfverdragen
Och missnöjd vid en rand af dagen
Sin rika prydnad öfverger.
Du glesa sken, som lyser polen
Och syns beströdd med nattens bloss,
Du är en ånga ifrån solen,
Att i dess afstånd tjena oss.
Hvad annat sken kan strålar sprida?
Hvad annat mörkrets makt bestrida?
Hvad annat i en präktig dag
Kan nordens långa natt förbyta,
Med himlabågens färger skryta
Och teckna snön med deras drag?
Med mindre prakt sig månen visar;
Men du, vår trogne ledare!
Hvem ej din stilla klarhet prisar,
Ej fägnas att dig återse?
Vi glömma glindret i det höga
Och finna för ett tröttadt öga
Med glädje fridens bild igen.
Så, när ett hof vår undran mättat,
Vårt hjerta är behagligt lättadt
I hvilans möte hos en vän.
Men hvem är den, som ljuset sprider?
Hvem lyser månens mörka kropp?
Det är ej mer än en, som strider
Mot nattens våld och blinda lopp.
En bortgömd sol vår saknad fyller,
I det hon med sin glans förgyller
- ↑ Norrskenet i dess största prakt visar sig såsom en krona midt på himmelen.
