12
Har du dig sträckt till tid och rum?
Ar du en enhet eller delar?
Jag bäfvar, mod och sansning felar,
Min fråga gör mig stel och stum.
Min tankefart kan dig ej finna.
Ditt anlet kan ej någon se,
En ändlig kraft, hur kan den hinna
Att ljus om en oändlig ge?
Den som dig ser kan icke lefva,
Det är: de sig i mörker väfva,
Som gudomsdjupet gå för när.
Här skapadt vett förgås och hisnar,
Som bleka blomman dör och vissnar,
När solens brand för häftig är.
Skall då för oss en sanning gömmas,
Som närmast rör vår sällhets grund?
Skall tanken till en hvila dömas,
Som ökar hennes plågostund?
Dess kraft, den hon ej vågar spänna,
Af dig så mycket borde känna,
Som till dess eget väsen hör.
Åt oss, som du ett lif har ämnat,
Ack, vore det för mycket lemnadt
Att se hvad mål du satt dig för?
Men i ett moln du dig fördöljer:
En skymt, som strålar genom skyn;
Jag i en oviss kosa följer,
Der jag är styrd af din försyn.
Det är det enda tanken fattar;
Det namn af dig jag dyrast skattar;
Den enda stråle för mitt hopp.
Om midnattstid man nyttjar gerna
Ett sken af nattens matta stjerna,
Tills morgonsolen rinner opp.
Naturen om din höghet talar,
Förnuftet klart din Allmakt ser;
Men den mitt hjerta ej hugsvalar.
Förundran, häpnad han mig ger.
