Fåfängt sig på jorden kastar,
Fåfängt söker skogens hamn;
Hvart han flyr och hvar han rastar,
Bär han kriget i sin famn:
Lika ljud för örat spelar;
Af ett kräk, incognito,
På de aldra ömsta delar
Styng på styng och ingen ro!
Djurens kung i all den ifver,
Som en dödlig smärta ger,
Sjelf sitt sköte sönderrifver,
Tills han maktlös dignar ner.
All den faseliga fejden,
Rytandet så fjerran spordt,
Darrandet af hela nejden,
Hör! hvad allt en broms har gjort.
Store herrar häraf lära
Att ha aktning för hvar man,
Att ej såra någons ära,
Att den minsta hämnas kan.
Hvar en har, hvem han må vara,
Hur man honom kufva vill,
Egen heder att försvara
Och en egen tagg dertill.
Kattan förvandlad till qvinna.
En man sin katta höll så kär,
Att mången för sin äkta maka
Ej samma hjerta har och mindre trogen är.
Allt sällskap kunde han försaka,
Att leka med sitt täcka djur.
Hans katta, ung ännu, ej röjde sin natur:
Med sina späda klor och tänder
Hon förde blott ett menlöst krig.
Hon likså sedig var som qvick och lätt och vig,
Och svansen blygsamt reste sig,
När ryggen ströks af husbonds händer.
»Ack», tänkte denne man, »om jag
I verlden fann en sådan qvinna,
