Glöm ej att nyttja alla stunder.»
Vår kloke gubbe dör. — Tillsammans (hvilket under!)
Tre bröder bygga bo på deras ärfda jord.
En älskad faders sista ord
Har spaden satt i deras händer.
Man gräfver opp ett land, och åter nästa år
Man torfvan af ett annat vänder.
Ej någon skatt ännu; men lusten ej förgår,
Man nya tunnlands jord besår,
Och jordens afkomst årligt ökes. —
»Ditt löfte uppfyldt är, dig vare tack, vår far!»
De höras med en röst, då skörden bergad var;
»Vår hand i jorden upptäckt har
En skatt, som aldrig fåfängt sökes.»
Törnrosen och nässlan.
Nässlan hörde rosen prisas.
Harmsen ropar hon: »Din prakt,
Der så mycken oskuld visas,
Snart skall anses med förakt,
När man dina taggar känner.
Mindre sårad är af mig
Foten, den jag stundom bränner,
Än den hand, som sticks af dig.»
Retad hörs den sköna svara:
»Till mitt värn jag vapen bär.
Men hvad våld kan du befara
Du, som så förhatlig är?
När jag får i frihet andas,
Ofver mig hvem klagar då?
Men i myllan, der du blandas,
Qväfver du hvart enda strå.»
Vi den frommes ifver gilla,
När mot våld han reser sig.
Men hvem tål den arges krig,
Väpnad blott att göra illa?
