204
docent i poesien och blef äfven på grund af sitt lärda anseende kurator för sin nation. Vid denna tid utvecklar han ock en ganska stor publicistisk verksamhet, dels såsom medarbetare i Norrköpings Tidningar, dels såsom medutgifvare af tidskrifterna Åskådaren och Den politiske Aristarchus.
Bergklint hade under hela sitt lif att kämpa mot beständiga motgångar. Till fattigdom och sjuklighet sällade sig hans otur i fråga om befordringar. Efter att upprepade gånger utan framgång hafva sökt platser vid skola, universitet och kyrka, och sedan han äfven misslyckats i sitt försök att egna sig åt handeln, lyckades han ändtligen 1774 att erhålla lektorat i vältalighet och poesi vid Vesterås gymnasium och blef kort derefter äfven rektor. Med den vana vid undervisning han under sina många konditioner förvärfvat sig, blef han en af gymnasiets yppersta lärare, lika afhållen af kamrater och lärjungar. Varmt intresserad för denna verksamhet, har han äfven författat skrifter i pedagogik, i hvilka han gör gällande en mildare och humanare metod vid undervisningen och särskildt betonar dennas lämpande efter lärjungarnes ålder och fattningsgåfva; målet för all undervisning är för honom »tillskapandet af kristliga, vettiga och dygdiga medborgare». Ett vackert bevis på hans kärlek för ungdomen är det afskedstal han höll till sina lärjungar vid sin flyttning från gymnasiet; ett tal, som i manlig, allvarlig, från hjertat gående vältalighet är närmast jemförligt med Tegnérs berömda skoltal. Bergklint utnämndes 1783 till kyrkoherde i Gladsax och Tomarps församlingar af Lunds stift, en plats som han behöll under sin återstående lifstid, ehuru han ingalunda trifdes i den nya omgifningen, aflägsen från det literära lifvet och skäligen missnöjd med sina församlingsbor; namnet Skåne och skåningar injagade, enligt hans eget yttrande, hos honom blott fasa och vedervilja. Han afled den 13 Mars 1805 efter att hafva varit gift tvenne gånger, efterlemnande barn af båda giftena.
Bergklint var en mångsidig skriftställare. Bland hans dikter utmärka sig Den Blinde och Ode till motgången, den förra genom sin kraftfulla skildring och sitt högstämda patos, den senare genom sitt milda, melodiska, äkta folkliga lynne. Till dessa två kan läggas hans vackra, om fru Nordenflychts dikter påminnande, Ode öfver Vänskapen. Äfven åtskilliga stycken af skämtsamt och satiriskt innehåll äga vi af hans
