Den Blinde.
Elegi.
Det är förbi! Jag ser dig icke mer,
Du mästerverk af gudahänder,
Du täcka verld, der all naturen ler!
Förgäfves, milda sol! du dagens låga tänder,
Förgäfves all din eld du kring mitt öga strör;
Fast ljuset på mitt anlet strömmar,
Fast vid dess starka brand den kulna månen dör,
Och stjernor flykta bort med nattens skygga drömmar,
Jag blott för hettans uddar ömmar,
Men ljuset stadnar utanför.
Hvi har jag någon tid din fägring skåda fått,
Att desto mer förtviflad sakna?
Ack! sälle de, som aldrig vakna,
När deras väl sin kos med förra dagen gått.
Min långa natt ej i sig sjelf försvinner
Och skingras som en rök af dvalans tomma luft.
Jag evig sömn för ögat finner,
Men föga blund för mitt förnuft.
Det jemt i minnets gömmor letar
Och famlar efter det som var,
Den lösa bild, hvarmed det stretar,
Som horizonten undanfar,
Och när han mer ej fins, det åt det tomma tar.
Månn’ ej oändligt bättre varit,
Om af så mycket godt jag ingen ting förfarit,
Om från min första stund jag aldrig kunnat se? —
O! skall jag himlen så belöna
För allt, det ljufva, allt det sköna,
Jag fått att njuta, fått att röna?
Hvad var af detta mitt, som han mig borde ge?
